jennyaparis

Mamman blev förvånad idag när jag satt och kompade Josephine på pianot när hon sjöng en av de där sångerna från "en av alla de där serierna" på tv. Jag chockade henne tydligen eftersom jag aldrig riktigt visat innan att jag älskar att spela och sjunga. Dansen har varit min "grej". Trodde hon ja..!

Det är sådär roligt med mig. Jag kommer in i sådana där extrema perioder i livet, alltid har jag någon period. För tillfället är det piano och sång...jag får liksom inte nog! Ända tills nu har det varit salsa liksom (vilket det fortfarande är dock), och om en månad kommer det säkerligen vara gitarr, steppdans eller någonting annat coolt. Snabbt och effektivt ska det vá!

Jag hade, som kanske förstått, en väldigt bra kväll. Jag gjorde (faktiskt) väldigt god mat till barnen så det åt tills de sprängdes, och sedan satte jag mig och kompade Josephine till alla möjliga låtar: This is me, My heart can go on, Grease Lightning, någon annan fransk låt, lejonkungen osv...Riktigt mysigt och jättekul! Det var så längesedan jag verkligen satte mig framför pianot och körde järnet (förutom häromdagen när jag var ensam hemma och huset nästan skakade). Skönt. Det är också ett tecken på att jag är glad, att livet leker. Att det är sådär lätt liksom.

Framför mig ligger helgen och väntar, och jag har fullspäckat med planer även denna helg. Frågan är hur man ska hinna med att göra allt och träffa alla? Jag känner såhär: Jag gör det Jag vill göra, träffar de Jag vill träffa och skiter i resten. Låter det egoistiskt? Ja, det är det nog, men tro mig, jag behöver det! Jag är mig för lite självs till lags ibland. Jag tycker absolut att man får vara egoistisk. Särskilt när man har två veckor kvar i Paris och det finns tusen saker man "förväntas" göra och tusen människor som man "förväntas" träffa. Nää, Ego-Jenny, här kommer jag.


Tjing