jennyaparis

Jag har fått beröm av mamman i huset för att jag har så mycket tålamod med barnen, särskilt med den lille, men ibland undrar jag alltså. Jo, jag kan hålla med henne delvis, ibland har jag hållit mig riktigt bra för att inte skrika eller få ett raseriutbrott, men ibland alltså...Och det händer oftast när inte föräldrarna är hemma och när viktiga saker står på spel. Tex...

I onsdags skulle jag köra den stora pojken, 11 år, tillsammans med sin jämnåriga kompis till deras rygbyträning. Vanligtvis brukar jag knappt starta bilen innan alla har satt på säkerhetsbälte eftersom jag vet att 1) de är slarviga med det och att 2) fransmän kör som tokar. Så, igår, glömde jag av min princip i all hast (och tror man inte att 11åriga killar har lärt sig?) och märker när vi kommit halvvägs att min killen inte har bälte på, så jag bara kommer på mig själv att skrika "SÄKERHETSBÄLTEEEEE!!!" och slänger en rasande blick på honom.
"Meeeeh, vaad? Min väska skyddar mig om någonting händer!!" (väskan han hade i knät...öhh.)
Vad slänger jag inte ut mig då tro?
"Hördu dudu, väskan skyddar dig ingenting, du kommer antagligen att DÖ om vi krockar utan bältet, fattar du?!!"

Han blev lite chockad över min plötsliga humörsväning men lydde tyst och kompisen blev lite frågande. Men tro inte att jag ångrar mig över mitt lilla ryck, för de ska banne mig lära sig att säkerhetsbälte är någonting viktigt och att jag aldrig kommer låta dem åka utan.

Så, alla föräldrar därute som låter era barn åka utan säkerhetsbälte...hoppas ni blir tagna av polisen så att ni at tvungna ta om ert körkort. För om ni inte vet hur livsviktigt det är så borde ni läsa om teorin. Fy skam, jag vet att ni finns där ute och att ni är alldeles för många.


Ciao.