jennyaparis

Imorse kom jag upp till köket lite senare än vanligt och ändå var inte barnen där, så jag blev lite sådär: Nej, de är inte vakna! Skit! Plus att jag kände att jag var tvungen, och ville, plocka upp diskmaskinen innan de gav sig iväg så alla bestick och tallrikar enkelt kunde slinka ner i diskmaskinen efter de ätit så att jag skulle slippa göra det när jag kom tillbaka. Så lite bråttom blev det att ropa ner ungarna och plocka ur diskmaskinen på samma gång. Tro inte då att pojken kommer ner, säger godmorgon, och bara börjar hjälpa mig? Det är liksom...det händer inte. Jag tänkte då att antingen så ville han ha något av mig, att han skulle få tillåtelse att göra någonting eller att han gjort något bus och ville gottgöra sig själv så jag inte kunde med att skälla. Men Icke. Ingenting, bara en hjälpande hand, och när jag tackade så mycket efter att han gjort besticken, så fortsatte han med det andra. Vilket barn! Så var jag Inte när jag var elva år kan jag lova.

Tänk vad en sådan gärning kan göra att hela morgonen blir räddad, hah? Mer små gärningar som gör stora förändringar.