och jag som trodde jag kunde dansa salsa...lite åtminstone?

Vänner...salsagöteborg...dansare...jag har kommit till salsahimlen! Det är rena paradiset! Och detta efter att ha varit ute 1½ timma på en bar en söndagkväll.



Barrio Latino heter tydligen ett av de största salsaställena, om inte det största, i Paris. Det ligger vid Bastille, ca 45 minuter hemifrån mig. Tydligen har de salsa alla söndagar från kl 14-19.30! Det ni! Workshops först, och sen fridans. Du skojar med mig...

Jag fick tipset av en fransyska som Philippe Joachim där hemma i Göteborg känner, men kollade upp stället alldeles för sent på eftermiddagen. Men när jag väl hittade det blev jag så fruktansvärt sugen att jag slängde på mig lite kläder och sprang till bussen. Det stänger ju om 2 timmar!!

När jag väl kom fram till stället, som jag fick leta efter ett tag, fick jag värsta chocken, tittade in i farten och bara gick förbi. Fega Jenny! Utanför stod ett tjugotal salsamänniskor: heta, snygga, svettiga och uppklädda sådana. Hjälp! Jag bestämmer mig för att sätta mig på en bänk lite längre bort och spana in stället. Men nu kan jag ju inte gå tillbaka? Dom såg ju mig precis gå förbi..hur löjlig tror dom att jag är? Jag väntar en stund.. ska jag verkligen gå in? Jo Jenny, du måste. Sluta vara så töntig. Det är bara att göra det, break the ice. Om du inte gör det nu kommer du inte göra det nästa gång heller. Okejokej, folket som stod där förut har gått in, och det har börjat samlas nya. Okej, Just Do It! 7 euro senare står jag med smilgroparna vid öronen och blir uppbjuden av en man med stukad hand. Han var duktig. Verkligen duktig. Han lärde mig litegrann, synd att jag varken fattade eller hörde vad han sa. Jean-Philippe hette han.


Japp, här har vi dansgolvet! Ta bort soffan bara...


Mina ögon fäster sig sedan vid ett EXTREMT duktigt par. Killen var helt sjukt bra, och jag beundrar dom länge. Tro inte att han bjuder upp mig sen? Jo! Ajdå Jenny...fake it and you will make it? Jajamensan, efter 1 minut fastnar hans armband i min hårklämma så där står vi i ½ minut och försöker få loss honom. Bra gjort.

Det var en grym kväll i alla fall, och hädanefter kommer nog inte familjen se en skymt av mig på söndagar.
Lets Dance!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0