jennyaparis

Imorse påbörjade jag mitt längsta jobbpass någonsin - 6o timmar! Föräldrarna åkte nämnligen på en liten Week-end imorse och lämnade mig (och Clara) ensamma med barnen! Tjejen har två kompisar här så de klarar sig, till min stora njutning, väldigt bra själva. Jag skickade iväg dem förut för att handla och de gör just nu Crêpes som vi ska tillaga om en stund!

Killen sitter och leker på datorn och jag latar mig. Nej, sanningen att säga är att jag inte latat mig särskilt mycket idag alls. Jag har gjort en tvätt, gått med katten till veterinären, slängt in en ny tvätt efter det att katten kissat i min säng (någon som får en Déjà Vu - upplevelse?) efter det hemska besöket hos veterinären, lagat lunch till alla sex pers och tagit hand om en sjuk Clara som nu åkt mot flygplatsen för att ta sig till Sverige! Jag måste bara flika in att jag vart så fruktansvärt glad att Clara kom hit. Tänk hur mycket det kan betyda att någon tar sig tid att åka ner och hälsa på en? Nu kommer säkert några av er som läser att få dåligt samvete, och det vill jag inte att ni ska ha, för jag vet själv hur lätt det är att säga att man åker och hälsar på och sen blev det aldrig av. Tex hälsade jag inte på Clara en enda gång när hon bodde i Töksfors, men när det väl händer att någon tar sig i kragen och hälsar på så betyder det så Himla mycket! Tack Clara!

Nu ska jag 1) stryka ett ton tvätt, 2) tvätta resten av de kissiga lakanen, 3) se till att den ena tjejen kommer hem, 4) dricka upp mitt kaffe (espresso utan tvekan) så jag får energi till allt detta.



Katten som gör min dag.


På återseende!